Maj 2004

Notisregister   Aktuell notis STARTSIDAN

Champinjonnotis 3

Champinjoner är sommar- och höstsvampar. Men blir det varmt och regn kan man kanske stöta på de allra första redan i maj. Då är det fråga om den tidigaste arten, sommarchampinjonen, en skogsart som inte är särskilt vanlig. Men under gynnsamma omständigheter kommer också de första snöbollschampinjonerna, vägchampinjonerna och ängschampinjonerna i juni.

Jag har skrivit om champinjoner i ett par tidigare notiser. I den första tog jag upp en del allmänna saker som varje svampvän måste känna till och i den andra skrev jag om champinjonerna i Linköpings stadsmiljö.

Den här gången ska jag introducera i champinjonernas systematik och exemplifiera med de tidigaste arterna.

I systematiken är det vanligt att man följer dansken Möller (1950-52) och grupperar champinjoner i "Rodnande" (Rubescentes) och "Gulnande" (Flavescentes). Indelningen är grov och speglar troligen inte släktskapsförhållanden och är heller inte alltid så lätt att tillämpa.

Köttet hos de gulnande arterna visar en mer eller mindre stark, bestående eller övergående, gulaktig färgton, som ofta framträder bäst om man repar hatthuden. Lukten kan vara behagligt nötaktig eller obehaglig, metallisk. De rodnande arterna å andra sidan kännetecknas av att köttet har eller får en mer eller mindre rödaktig färgton, och av att lukten ofta går åt det syrliga hållet.

Till de rodnande arterna räknas bl.a. ängschampinjoner, skogschampinjoner och vägchampinjoner samt den ovan nämnda sommarchampinjonen. De två sista har behandlats i tidigare notiser, varför ängschampinjonen (Agaricus campestris) nedan kan få illustrera den här notisen. Den gör dock inte skäl för beteckningen "rodnande" eftersom fruktköttet är nästan alldeles vitt.

 

Ängschampinjonen har jämntjock fot med svagt utvecklad ring.

Ängschampinjonens hatt är vit, oftast slät men ibland lätt fjällig. De unga skivorna är rosafärgade. Fruktköttet är vitt, men en variant med gult (!) kött i fotbasen finns. Lukten är svagt syrlig. Svampen är inte ovanlig i betade ängsmarker och i gräsmattor. Den är god att äta.

Exempel på gulnande arter är kungs- och snöbollschampinjoner, men också karbolchampinjoner. Snöbollschampinjonerna är formrika och ska behandlas i en särskild notis, men bilden nedan visar en ganska typisk "snöboll" av den typ som kan komma tidigt på sommaren.

 

Snöbollschampinjonen är ofta vackert snöbollsformad innan hatten breder ut sig.

Snöbollschampinjonens hatt är vit men brukar med tiden få en gulblek ton. Ringen är välutvecklad. Lukten skiftar från lätt unken till något nötaktig. De tidiga formerna finns på ängar och bland lövträd.

Som matsvampar har champinjonerna fått allt sämre rykte. På 1980-talet uppmärksammade man att de gulnande arterna ofta hade höga halter av kadmium, och i dag är det förekomst av ett cancerogent hydrazin, agaritin, som leder till varningar. Ämnet är värt en egen notis - jag återkommer. 

2004-04-30 Text och bilder: Lennart Gidholm