Augusti 2002
Svampklubbens logo
Notisregister  
Aktuell notis
STARTSIDAN

Champinjonnotis 2 - Champinjoner i staden

Högsommaren år 2002 kommer inte att gå till historien som en bra svampsäsong i våra trakter. Förvånande eftersom vår- och försommarmånaderna varit både varma och regnrika vilket borde ha gett mycelet goda betingelser.

Detta gäller inte minst champinjonerna. Som andra år har jag gått mina rundor i Linköping som brukar vara rikt på både arter och individer av dessa svampar. Nog har de funnits på de vanliga ställena men antalet fruktkroppar har varit klart lägre .

Det är nog ingen överdrift att säga att champinjonerna är den artrikaste hattsvampgruppen i äkta stadsmiljö, dvs. kring innerstadens gator, trädgårdar och parker. I Linköping är åtminstone fem arter vanliga eller regelbundna och av dessa är tre så urbana att man knappast hittar dem utanför stadens hank och stör. Och en fjärde sådan art har påträffats just i år. Breddar man sedan det geografiska området till stadsskogar och friluftsområden hittar man naturligtvis ännu fler arter.

När det blir tal om champinjoner vattnas det i munnen på mången svampvän, men i ett lukulliskt sammanhang är stadschampinjonerna inte så mycket att ha. Med bestämdhet måste man avråda från ätande av alla svampar som växer i starkt trafikerade områden - och härtill är det faktiskt också så att den åtminstone i Linköping kanske vanligaste arten är den lätt giftiga karbolchampinjonen.

De tre arter som nämns först hör till de champinjoner som har mer eller mindre rodnande kött och dubbla ringar (den undre kan var svår att urskilja). Köttet är fast och lukten syrligt svampaktig. Alla tre är ätbara, men brukar inte räknas till svamprikets höjdare.

Mest iögonenfallande av stadschampinjonerna är kanske vägchampinjonen (Agaricus bitorquis). Den blir ganska stor och stabbig och sitter ofta i grupper i vägkanter eller på refuger. Vid Malmslättsvägen brukar den till exempel vara vanlig liksom vid Brokindsleden. Den uppträder också här och där i innerstadens parker.

 Vägchampinjon

Vägchampinjonen är medelstor till ganska stor, vitaktig men ofta jordig på hatten.
Köttet rodnar knappast alls.

 

Men vid båda dessa vägar finns här och där stora champinjoner som avviker genom att hatten åtminstone hos äldre är uppsprucken i stora rutor och genom att köttet rodnar mycket fort och kraftigt. Det är strandängschampinjonen (Agaricus bernardii). Dess naturliga miljö är som antyds av namnet strandängar vid havskusten. Alldeles säkert är det så att denna art funnit ett nytt lämpligt livsrum i vägslänter, som är salta efter vintrarnas väghållning.

 Strandängschampinjon

Strandängschampinjonen är stor och köttet rodnar kraftigt.

 

En svamp som i vårt land bara hittats i äkta stadsmiljö är den brunfjälliga champinjonen (Agaricus vaporarius). Den är ovanlig och i Linköping har jag inte sett den förrän i år, då några exemplar dök upp vid Malmslättsvägen.

 Brunfjällig champinjon

Den brunfjälliga champinjonen har bruna trådiga fjäll på hatten.

 

Den i Linköpings planteringar och parker allra vanligaste arten är lite mindre och framför allt mer gracil än ovanstående arter. Det är karbolchampinjonen (Agaricus xanthoderma). Stora bestånd brukar finnas t.ex. i gamla entrén till Universitetssjukhuset, i planteringarna vid Stora teatern och vid Länsstyrelsen och i parken vid Valla gård.

Karbolchampinjon

Karbolchampinjonen eller giftchampinjonen hör till den grupp champinjoner
som gulnar i köttet.

Gulnande fotbas på  karbolchampinjon

Gulnandet sker snabbt men är ganska snabbt övergående. Det är tydligast under hatthuden och i fotbasen (se bilden ovan). Svamparna luktar otäckt "kemiskt", särskilt om de hamnar i grytan. Hatten varierar i färg från rent vit till skiffergrå. Foten är förhållandevis smal, men har en rätt kraftig ring som på undersidan brukar spricka upp i så där 6 - 8 breda flikar. Giftet kan orsaka illamående och kräkningar men allvarligare än så är det inte.

 Avslutningsvis nämns två champinjoner som inte kan räknas till de genuina stadschampinjonerna men som ändå är ganska vanliga. Båda är välsmakande, men ingen vet vilka ämnen de hämtar upp ur smutsig stadsmark.

Snöbollschampinjoner (Agaricus arvensis) har jag sett på flera platser, bl.a. vid Malmslättsvägen och vid Karl Dahlgrensgatan tillsammans med karbolchampinjoner.

Ängschampinjon (Agaricus campestris) vill ha öppnare gräsytor än ovanstående arter, men den brukar finnas t.ex. i gräsmattorna i närheten av Stångebro och vid Universitetet.

2002-07-25 Lennart Gidholm


Sidan uppdaterad 2002-07-26 av
Magnus Källberg