September 2004

Notisregister   Aktuell notis STARTSIDAN

Kremlor - 1

Svamphösten 2004 har inte kommit igång riktigt som väntat efter en synnerligen nederbördsrik, fast samtidigt kall, sommar. Åtminstone inte när detta skrivs alldeles i slutet av augusti. Det är fortfarande mest tidiga svampar, såsom kantareller och soppar, som man kan hitta runt Linköping. Även kremlorna tillhör de tidiga svamparna och septembernotisen presenterar här litet allmänt om kremlor och två arter, som är ganska lätta att lära sig.

Kremlorna tillhör en grupp av spröda svampar, ibland kallade brötlingar, med skivor på undersidan. Riskorna är också spröda, men de har samtidigt mjölksaft. Om man bryter av foten på en kremla går den tvärt av och man kan inte rispa upp långa trådar från brottytorna som man kan göra med trådiga svampar, se bilden nedan:

Kremlan underst är spröd och "smulig" och champinjonen överst trådig.

Kremlorna har ljusa skivor vars färg varierar från helt vit till mörkt gul. De har oftast glada färger på hatten och är sällan trattformade som många av riskorna.

Det finns mer än hundra arter av kremlor i Sverige och att hålla isär dem är givetvis inte många som kan. Men för att plocka kremlor för att äta kommer man långt med att följa grundregeln att om kremlan smakar milt så är den också ätlig. Smakar den däremot skarpt är den oätlig, några farligt giftiga kremlor finns lyckligtvis inte. Ta ett smakprov av skivorna och tugga en stund innan du spottar ut smakprovet. En del kremlor smakar milt men ändå inte så gott och dom kan man låta bli att äta - svamp äter man ju för den goda smakens skull!!

Om man vill undvika att smaka på en massa skarpa kremlor i början innan man har lärt sig känna igen några milda arter, så kan man låta bli dom som är skarpt röda på hatten och röda på foten. Man missar visserligen en av dom godaste då, den rödfotade formen av sillkremla, men slipper å andra sidan att bli "bränd" så många gånger...

Några av kremlorna har en karaktär som man ganska lätt kan lära sig att se, nämligen att de blir grå med tiden och särskilt där fruktkroppen blir skadad. Detta grånande är lättast att se på en gammal fruktkropp, som nog inte är så mycket att använda till mat längre, men kanske står det några yngre och fräschare fruktkroppar alldeles bredvid.

Den första arten vi vill presentera är tegelkremlan, Russula decolorans, som är orangefärgad på hatten. Den har skivor som blir gulare allteftersom sporerna mognar och hela dess fruktkropp blir så småningom mer eller mindre grå, som framgår av bilden nedan. Smaken är mild, men ibland kan väldigt unga fruktkroppar vara något skarpa.

En äldre tegelkremla är lätt att känna igen på att den blir grå över hela fruktkroppen.

Och kanske står det några litet "finare" fruktkroppar alldeles intill. Vill man vara riktigt säker är det ju lätt att provsmaka också, bara man säkert vet att det är en kremla. Tegelkremlan växer på ganska mager mark, gärna på hällmarker tillsammans med renlavar och tall.

"Fina" tegelkremlor att använda till mat.

På samma typ av mark växer även vinkremlan, Russula vinosa. Den blir också mer eller mindre grå med tiden. Hatten är rödviolett, därav kopplingen till (röd)vin. Ska man vara riktigt noga finns det ytterligare en grånande "vinkremla" beskriven, men om man ska plocka kremlor för att äta är det inte så petigt med artbestämningen. Alla milda kremlor är ju ätliga. Vinkremlan är kanske litet svårare att känna igen än tegelkremlan eftersom det finns ganska många andra kremlor som har liknande hattfärg, men det grånande köttet är en bra karaktär.

Vinkremlan liknar tegelkremlan i det mesta utom hattfärgen. 

2004-08-30 Text och bilder: Magnus Källberg.