|
|
Aktuell notis STARTSIDAN |
Förra vårens kvällsutflykt till motionsspåret i Sturefors var mycket givande. Läs mer om detta i majnotisen för 2013. En söndagsutflykt till samma ställe blev därför klubbens första utomhusaktivitet även i år. Klubbens ordförande Monica Andersson var ledare även denna gång och hon hade också nu gjort en lista på svamparna i den ordning de förväntades dyka upp under utflykten. På listan fanns drygt 40 arter. Våren är ju inte den främsta tiden för marksvampar, så listan omfattade bara svampar på ved, dvs. tickor, skinn och lite annat. Men området är också en fin lokal för marksvampar, vilket visade sig på en utflykt med signalartskursen i höstas.
Vi var sex personer som njöt av det ovanligt varma, fina soliga vädret, fågelsången och svamparna. Det var gott om liljekonvaljer på gång, så vi fick gå försiktigt på många ställen för att inte trampa ner dem.
En spegel är bra att ha till hands när man tittar på vedlevande svampar, här en korkmussling
Korkmusslingen, Daedalea quercina, växer hos oss bara på ek. Så om man ser en korkmussling på en svårbestämbar stubbe så vet man att det är en ekstubbe. Och korkmusslingen är det svårt att ta fel på, så glesa grova skivor har knappast någon annan mussling.
Blekticka på behagligt avstånd
Blektickan som numera bytt namn från det tungvrickande Pachykytospora tuberculosa till Haploporus tuberculosus växte för ovanlighetens skull på en ganska lågt belägen död ekgren. Skönt att slippa få ont i nacken av att stirra upp i himlen, fast lite synd att inte längre kunna stoltsera med att kunna uttala det latinska namnet, som jag har tränat så mycket på... Blektickan växer oftast på döda kvarsittande grenar av ek och är en signalart. Vi har skrivit lite om blektickan även i en tidigare notis, februari 2006.
Knölticka |
Knöltickan lite underifrån |
Knöltickan, Antrodia serialis, är vanlig på död barrved. Den varierar i utseende. Här på ett vertikalt underlag växer den taktegellagt och ser lite knölig ut.
Violticka |
Porer på en resupinat violticka |
Den lilla violtickan, Trichaptum abietinum, är synnerligen vanlig på liggande granstockar. Den är lätt att känna igen på sin ludna zonerade hatt och sitt vackert violetta porlager. Ibland kan tickan växa resupinat, dvs. tryckt till underlaget utan utskjutande hattar.
Stor hjortticka
En annan ofta resupinat ticka, som är lätt att känna igen på sitt vackra labyrintiska porlager är den stora hjorttickan, Datronia mollis, som växer på diverse lövträdsstammar och pinnar. Ett äldre namn är svartticka.
Tallticka
Vår blekticka växte ju i en lämplig höjd för att kunna studeras och detta gällde även de flesta talltickorna i området. Talltickan, Phellinus pini, är annars en art som ofta håller till högt uppe på stammen på gamla grova tallar. Den är liksom blektickan en signalart som pekar på att skogen har högre naturvärden.
Till skillnad mot kvällsutflykten förra våren hann vi med att leta efter alla svamparna på Monicas lista innan klockan blev så mycket att andra plikter kallade. Och även om vi inte hittade precis alla arterna så tillkom det en eller annan art som inte fanns med på listan. Drygt 40 svamparter är inte så dåligt för en svamputflykt i en tid på året då många människor tänker att det inte finns några svampar alls.
2014-05-01 Text och bild: Magnus Källberg