Februari 2006

Notisregister   Aktuell notis STARTSIDAN

De gamla ekarna - ett eldorado för tickvänner

Så här mitt i vintern hittar man inte så mycket svamp, men tickorna är hållbara och deras fruktkroppar tål svår köld. Så varför inte titta på tickor?

Anne Molia från soppherbariet i Oslo har spanat in en ekticka.

Att jag bor i en mycket vacker natur har jag förstått länge, men först nyligen anade jag hur exklusiv den är. Jag lotsade ett par tickkunniga damer från vårt västra grannland bland de stora ekarna i Brokinds skolhage, och den förtjusning och den glädje de visade när de upptäckte den ena fina tickan efter den andra var mer än tydlig. Så mycket blekticka som jag sett i dag har jag inte sett i hela mitt tidigare liv, sa en av dem.

Blektickan (Pachykytospora tuberculosa) är en resupinat ticka som brukar bekläda undersidan av döda grenar.

Östergötlands eklandskap är omtalat och det är på de stora godsen de riktigt gamla ekhagarna finns. I bondebygd ansågs ekarna mest vara till besvär, och åtminstone gamlingarna höggs ner och eldades upp när bönderna äntligen på 1800-talet fick möjlighet att lösa in dem från kronan som var ägare - ektimmer behövdes till flottan. Men adeln hade sina privilegier och sin egen kultur och på herresätena blev ekarna kvar.

Sturefors, Bjärka-Säby och Brokind har anor från tidig medeltid så det är kanske inte så konstigt att Stångåbygden rymmer vårt lands kanske finaste eklandskap.

Nedan är några bilder till av de tickor vi såg. Blektickan och rutskinnet räknas till de arter som indikerar "höga naturvärden", de finns bara i ekmiljöer som är mycket gamla.

Ektickan (Phellinus robustus) är flerårig, mörk och mycket hård, och sitter ofta högt uppe i trädet.

Rutskinn (Xylobolus frustulatus) spricker upp i ett rutmönster.

Anne står fascinerad vid den döde åldringen som håller på att ätas upp av rutskinn.

2006-01-30 Text och bilder: Lennart Gidholm