Oktober 2005

Notisregister   Aktuell notis STARTSIDAN

Svarta kremlor och riskor - Kremlor 3

Varmt och framför allt mycket torrt har vi haft det under lång tid och den svåra torkan har dessvärre också lett till svår svamptorka. Men det finns ställen som talar om att det lite tidigare på året varit mycket gott om svamp. Det kan se ut som på bilden nedanför.

Sådana här svartingar som torkar kan man hitta ända fram på våren.

För en månad sedan såg några av de här svamparna ut så här när man tittade lite närmare på dem.

Nu är det inte svårt att se att det är en kremla, närmare bestämt en svartkremla.

Stora svarta kremlor finns det flera arter av. Som unga är de gråvita till vitbruna, men färgen mörknar och slutligen är de svartbruna eller helt svarta. Köttet är hos alla fast och kompakt. Svartkremlan (Russula nigricans) är vanlig i lövskog och kännetecknas av att skivorna är glesa och urnupna till vidvuxna. Lukten är svag, lite fruktartad.

Svartkremlan rodnar när den bryts och svartnar senare.

Bryter man svartkremlan rodnar köttet sakta för att sedan bli gråsvart. De kemiska reaktioner som får svartkremlan att rodna och sedan svartna är lika dem som händer i vår egen kropp när vi blir solbrända och bildar det mörka pigmentet melanin.

I magrare marker och i barrskog är det oftast någon sorts svedkremla man hittar. Skivorna är tätare och mer nedlöpande än hos svartkremlan. Det finns flera arter som bl.a. skiljer sig i lukt och skärpa.

Svedkremla

Svedkremlan (Russula adusta), som finns bland tall har milda skivor och en karaktäristisk lukt av gammal källare. Även om de här svamparna inte är giftiga och några av dem också milda brukar man ändå inte äta dem.

Vi avslutar med några bilder av ännu en svart svamp.

En svartkremla?

Vänder man på svampen och sårar den lite ser man att det kommer fram en vit mjölksaft.

Svartriskan (Lactarius necator) är avslöjad! Skarp är den och giftig - den uppges innehålla ett cancerframkallade ämne.

2005-09-29 Text och bild: Lennart Gidholm