|
|
 |
Aktuell notis STARTSIDAN |
|
|
|
Aktuell notis STARTSIDAN |
Svampsäsongen 2002 kommer ju knappast att gå till historien som en av de bästa, åtminstone inte om man ska räkna andra arter än kantareller. Den tropiska sommarhettan avlöstes väldigt snabbt av kyla och särskilt mycket senhöstsvampar, som trattkantareller, har vi inte sett i Linköpingstrakten i alla fall. Men många musseroner hör senhösten till, däribland de två som presenteras här i årets näst sista "Månadsnotis". De växer båda på multnande växtmaterial och är således så kallade saprofyter till skillnad mot de flesta andra musseronerna som lever tillsammans med träd och således bildar mykorrhiza. Lite mer om mykorrhiza kan ni läsa på hemsidan i referatet av Anders Dahlbergs föredrag.
Vi vill alltså presentera blåmusseronen och höstmusseronen, som båda är ätliga, om än omdömet varierar från person till person. Avkokning brukar rekommenderas, åtminstone för känsliga magar. Gillar man svampar med mycket smak är de definitivt något att pröva på. Varför inte laga blåmusseronsåsen som presenteras litet längre ner i texten.
Både blåmusseronen och höstmusseronen tillhör släktet Lepista som även kan rymma svampar som vi kallar trattskivlingar. Det klassiska musseronsläktet är ju annars de "egentliga" musseronerna Tricholoma.
Blåmusseronen (Lepista nuda) är som namnet anger mer eller mindre blå i färgen, men ganska ofta tappar svampen sin färg när den åldras och gamla fruktkroppar är mer bruna än blåa. Det mest karakteristiska är nog lukten, som brukar liknas vid lukten av bränt gummi. Den känns tydligast i ett alldeles färskt brott. Det finns en förväxlingsrisk med diverse olika blåaktiga spindelskivlingar men kom ihåg att spindelskivlingar alltid får bruna skivor när svampen åldras och sporerna mognar medan skivorna förblir ganska ljusa på blåmusseronen som har ett svagt rosa sporpulver. Spindelskivlingar har också nästan alltid små rester av spindelvävstrådar som färgats bruna av de mognande sporerna.
Blåmusseronen växer ofta i stora ringar eller grupper på multnande växtmaterial.
Höstmusseronen (Lepista personata) är inte lika vanlig som blåmusseronen och kanske också kalkgynnad. Den känns lättast igen på att foten är lila. Syrenfärgad står det ibland i svampböckerna och det låter ju väldigt vackert. Men det är en mycket vacker svamp. Åtminstone om man hittar helt typiska exemplar.
Höstmusseronen är lätt att känna igen på sin vackra lila fot.
Så kommer då det utlovade receptet som passar till kokt fisk, t.ex. torsk och plattfisk - men ej till lax!
2002-10-29 Magnus Källberg