Mars 2014

Notisregister   Aktuell notis STARTSIDAN

Två musslingar

Även om vintern varit mild med vårtemperaturer redan i februari är det ont om svamp i markerna. Tickor finns förstås, de är ju ofta fleråriga, och har man tur kan man bland de trälevande svamparna stöta på några som drar blickarna till sig i en grå natur. Ett par brandgula musslingar ska vi ägna den här notisen. Musslingar är som vi påpekat tidigare svampar som lever som tickor men har skivor i stället för rör. En heterogen samling är det och epålettsvampen har vi behandlat tidigare. Den är vanlig till skillnad från de två som kommer här.

Vi börjar med en ganska stor art, stinkmusslingen. Vår norska svampvän som har falkögon såg under en bilfärd på en mindre väg genom eklandskapet söder om Linköping en färggrann stock. Den granskades närmare vid senare tillfällen.

 I en lövbacke ligger en gammal stock översållad av gulaktiga svampar

Grant färgade, filthåriga hattar

 

En skivling är det

Lukten är konstigt aromatisk och bekräftar att svampen är stinkmussling, Phyllotopsis nidulans. Konsistensen är seg och något att äta är det förstås inte. Smaken hos våra exemplar var dessutom ofattbart äcklig, men detta var kanske en effekt av att de var åldrade. Smaktestet gjordes först sent i februari, då också bilderna togs.

Vår andra mussling är också gulaktig på ovansidan, men lite mindre och hittades vid en av den gångna höstens sista svamputflykter i början av november. Den fanns på en tunn trädstam, som var rikligt bevuxen av svampar. Små tickor eller skinn växer på det viset och på håll kan man frestas att tro att det är någon av dessa svampar man har framför sig.

Stammen var fylld av små konsolliknande svampar 

Är det skivor på undersidan?

Nej, det var snarare låga åsar, lite som på en kantarell

Det visade sig alltså snart vara varken en ticka eller en skinnsvamp, som man först gissade på, utan en mussling, en kantarellmussling (Plicaturopsis crispa eller Plicatura crispa). Den förekommer på döda upprättstående lövträdsstammar och ses oftast under vinterhalvåret. Inte heller kantarellmusslingen är någon matsvamp, fast namnet kan ju antyda motsatsen.

I Skogsstyrelsens bok om signalarter beskrivs den som en bra signalart som växer i fuktiga lägen i hassellundar eller lövskogar med höga naturvärden. Någon hassellund var det inte denna gång, men visst var det fuktigt och det fanns också lite hassel här och där. Det var ett roligt fynd och gav inspiration till att leta efter andra ovanliga arter under kommande svampsäsonger.

Brokind och Linköping 2014-02-27: Bilder och text av Lennart Gidholm (stinkmusslingen) och Magnus Källberg (kantarellmusslingen)