Maj 2009
Svampklubbens logo
Notisregister  
Aktuell notis
STARTSIDAN

Murklan i trygghetsnarkomanernas land

Lika kallt och ruggigt som det var när jag skrev förra månadens notis i slutet av mars, lika varmt och soligt är det nu sista dagarna i april. Alldeles för torrt för murklorna kanske. Vi behandlade dem i en notis för några år sedan så nu vinklar jag murkelämnet lite annorlunda.

Många känner nog igen sig i den personliga betraktelse med titeln "Murkeltider", som Östgöta Correspondentens kvalitetsredaktör Jerker Hallenberg lade fram på ledarsidan i måndagens nummer av tidningen. Efter en saklig redogörelse för svampens giftighet slutar han med följande kusligt träffande rader "Så hittar jag några murklor så ger jag svamparna till en modig 91-årig dam som jag känner. Hon äter gärna murklor och är fortfarande hälsan själv."

Även jag äter murklor men det ska bekännas att de numera har någon slags bismak, på samma sätt som andra svampar som råkat ut för larmrapporter, såsom riddarmusseronen. Förväller jag sedan murklorna efter moderna regler så finns heller inte mycket av smaken kvar. Under senare år har jag brukat torka dem, och så ger jag dem en mycket kortvarig förvällning i lite vatten. Sedan hamnar de i en sås, så några mängder blir det inte.

Naturligtvis vet jag att det finns gift kvar. Men lite gifter ska man tåla. Och jag vet ju att den linjeräta extrapolering från TD/50-försök (TD = toxisk dos) med möss som toxikologerna använder när de fastställer gränsvärden för tillåtna doser har ifrågasatts, inte minst av Bruce Ames, en ledande molekylärbiolog vid Berkeleyuniversitetet, som var en av dem som drog upp riktlinjerna för de stränga regler som tillämpas i amerikansk kost- och läkemedelstestning.

Vi vet idag att människokroppens celler har reparationsmekanismer som klarar av att reparera skador på DNA orsakade av strålning och aggressiva kemikalier inom vissa gränser. Därför är det antagligt att sambandet mellan dos och cancerrisk inte är en rät linje utan en linje som böjer av vid viss lägre dos.

Intressant är att dra paralleller med strålning som orsakar direkta skador på DNAt. Jag minns ett TV-program för några år sedan som handlade om strålning och cancer. Där framkom att sena utvärderingar efter atombomberna i Japan på 1940-talet och efter Tjernobyl visade att cancerfallen blivit betydligt färre än man befarat. En mycket intressant synpunkt var att i vissa trakter, i Iran tror jag det var, är den naturliga bakgrundsstrålningen så hög att folk boende där rimligtvis borde ha en hög frekvens av vissa cancersjukdomar. Men så var inte alls fallet, utan snarare tvärtom. Forskarna menade att en förklaring kunde vara att tidig exponering för måttlig strålning kunde aktivera vissa gener som sätter fart på de DNA-reparerande mekanismerna.

Omsätter vi detta till stenmurklor skulle ett ätande av denna giftiga svamp i unga år förbättra försvaret mot giftet!! Naturligtvis tror jag inte någon skulle testa denna teori på sina barn. Men kanske finns här en förklaring eller i varje fall en bidragande orsak till att det ofta är de gamla som fortsätter att äta stenmurklor!

Jag kommer också att tänka på den gamle vattenkraftsrallaren som jag träffade på en svampkurs som jag hade i Kisa för en del år sedan: "Murklorna trädde vi upp på käppar och grillade över elden och sen åt vi dom, det var jättegott. Och inte blev någon sjuk inte."

Så låt oss vara starka och inte påverkas alltför mycket av säkerhetsprofeterna som frodas i det land som psykiatern och författaren David Eberhard kallat trygghetsnarkomanernas land! Om du vill läsa hans debattartikel i DN från hösten 2005 så finns den här.

Inte ska vi avstå från detta!

Brokind valborgsmässoafton 2009-04-30
Lennart Gidholm


Sidan uppdaterad 2009-05-02 av
Magnus Källberg.