Juni-Juli 2023

Notisregister   Aktuell notis STARTSIDAN

Blodriskor

Då var det dags för sista notisen för våren 2023. Och som vanligt funderar man väl på hur sommaren ska bli och om det blir en bra svamphöst. Förra hösten kom svampsäsongen igång ovanligt sent. Det var inte förrän en bra bit in i september som man egentligen kunde tala om en svampsäsong. Men sedan fanns det svamp att plocka tills kylan och ett rätt kraftigt snöfall runt 20 november satte stopp för trattkantarellplockandet.

Riskor har vi inte skrivit om särskilt ofta, kanske beroende på att det är få av arterna som är matsvampar, i varje fall sådana som man kan lägga i pannan direkt utan avkokning. Riskor är liksom kremlor svampar med spröd konsistens och de har dessutom en mjölksaft som kommer fram när man bryter fruktkroppen. Mjölksaftens färg är viktig för artbestämningen och även dess eventuella färgförändring med tiden.

Blodriskor är väldigt bra och säkra nybörjarsvampar som är lätta att känna igen. De har en spröd konsistens och en morotsröd eller vinröd saft som utsöndras vid skada. Det finns några andra riskor som kan likna blodriskorna, t.ex. skäggriska, men de har mjölksaft med annan färg och är skarpa i smaken.

De två vanligaste blodriskorna har morotsröd mjölksaft. Det är en som växer med gran, granblodriska, Lactarius deterrimus och en som växer med tall, tallblodriska, Lactarius deliciosus. Den vanligaste av de två runt Linköping är granblodriskan, men man kan ha turen att hitta tallblodriskor, som gärna vill ha lite kalk i marken. Tallblodriskan har tidigare även kallats läckerriska eller läcker riska.

Granblodriskan, som man ibland kan hitta i stora mängder i en granplantering är mycket ofta angripen av larver. Larvangreppen brukar vara störst i foten och i de centrala delarna av hatten medan den yttre delen av hatten oftast kan användas.

Den lite hårdköttigare tallblodriskan är oftast betydligt mindre larvangripen och anses nog av de flesta vara den godaste av de två. Artnamnet deliciosus antyder ju också att den smakar bra medan deterrimus betyder "den sämsta".

Det finns fler blodriskearter i Sverige, sex arter totalt finns beskrivna med en bestämningsnyckel i en artikel i Svensk Mykologisk Tidskrift 2007. Om man hittar en blodriska som inte ser ut som man är van vid kan det vara idé att se om bestämningsnyckeln tyder på att man hittat någon mer ovanlig art.

Alla blodriskor i Sverige är förmodligen ätliga även om de mer ovanliga nog inte ätits av så många.

Den av de ovanliga som är mest känd är den gotländska vinriskan, Lactarius sanguineus. Den har en mjölksaft som är vinröd från början. Själv har jag nog aldrig ätit den, men den sägs vara en riktig läckerhet. Fast smaken är som alltid som baken, delad.

Blodriskor är ibland angripna av andra svampar, snyltingar, och ska då inte användas som mat. En bild på en angripen skäggriska finns i slutet av en gammal notis om karljohan.

Ett faktum som kan vara bra att känna till är att urinen blir rödfärgad efter ett större intag av blodriska liksom av rödbetor, så man kan avvakta med att ringa sin vårdcentral i alla fall till nästa dag.

Blodriskor passar bra att använda till soppa. Ett recept finns i en gammal decembernotis från 2014.

Som avslutning kommer lite om två av de ovanligare blodriskorna. 

Både vinriskan, Lactarius sanguineus, och den grönfläckiga vinriskan, Lactarius semisanguineus, är nästan bara rapporterade från Gotland. De växer båda med tall där det finns kalk i marken. Men den grönfläckiga är faktiskt även hittad i Linköpingstrakten, bl.a. i talldungen på Kanberget nedanför gamla vattentornet.

2023-05-29 Text och bild: Magnus Källberg