Augusti 2007

Notisregister   Aktuell notis STARTSIDAN

Den stolte i skogens bryn

Så har det mesta av sommaren gått. Det har varit en regnig sommar även i Linköpingstrakten, men detta till trots kryllar det inte av svamp. Fast juli är ju inte den främsta svampmånaden om man bortser från några få arter, t.ex. kantareller, som det kan vara mycket av och som det också kommit rapporter om. Vid en kortare tur i Tinnerö eklandskap letade jag efter någon lämplig art att presentera i månadens notis och hade hoppats på kantkremlor som jag plockat en del av just där. Men så plötsligt stod den bara där, den stolta fjällskivlingen, stor och grann. Och med upphittarens rätt smakade jag på den godaste delen, den tjocka fluffiga flyttbara och lätt löstagbara ringen, som smakar så fantastiskt av nötter. Ringen nästan smälter i munnen!

Stolt fjällskivling

Stolt fjällskivling (Macrolepiota procera) är en av våra största svamparter, en mycket god och bra matsvamp och lätt att känna igen. Den växer oftast i skogsbryn och betesmark. Den fruktkropp jag hittat var inte så fjällig på hatten som dessa svampar brukar vara, men bilden nedan visar ett vanligare hattmönster. Riktigt unga exemplar av svampen är nästan helt bruna på hatten innan denna växer till i storlek och fjällen framstår i kontrast till det underliggande ljusare hattköttet. Foten har ett karakteristiskt mönster av bruna bälten till skillnad från foten hos den mest uppenbara förväxlingsarten, rodnande fjällskivling.

En typisk hatt av stolt fjällskivling med stora bruna fjäll på en ljus botten. Till höger den typiskt brunvattrade foten som har liknats vid huggormsmönstring.

Nu är det just ingen fara att förväxla med den rodnande fjällskivlingen, för den är också ätlig, även om den ibland kan ge illamående hos vissa personer. Namnet har den fått av att den rodnar när den skadas. Om man t.ex. skrapar på dess fot ser man snart att skadan rodnar.

Rodnande fjällskivling med en slät fot utan bruna bälten, till vänster ett ungt exemplar, till höger ett fullt utvuxet.

Ska man nämna andra förväxlingsarter får det bli några brunaktiga flugsvampar, men de har dels fjällkransar längst nere vid fotbasen och sedan har de ljusa plättar på hatten till skillnad mot de mörka fjällen på den stolta fjällskivlingen. Det finns även några andra sällsynta stora fjällskivlingar men de är också ätliga.

Som alltid när man plockar svamp till mat är det viktigt att man tittar på mer än en karaktär. På hattsvampar sitter de viktigaste kännetecknen nästan alltid på undersidan av hatten. Så om man hittat en stolt fjällskivling, som har taggar på hattens undersida så är det en taggsvamp och inte en skivling, och alltså ingen stolt fjällskivling heller. På min svamptur hittade jag även en annan riktigt stor svamp som var brunfjällig på hatten, men den var alldeles brunsvart under på skivorna. Det var alltså en champinjon, närmare bestämt en kungschampinjon, som ju får väldigt mörka skivor när sporerna mognar. Skivorna hos den stolta fjällskivlingen är, liksom hos andra fjällskivlingar, ljusa eftersom sporerna är vita.

Sedda uppifrån är kungschampinjonen (den vänstra svampen på båda bilderna) och den stolta fjällskivlingen mycket lika, men hattarnas undersidor (högra bilden) skiljer arterna tydligt.

Man brukar förorda tillagning av den stolta fjällskivlingen för sig, gärna steka hattarna hela som biff. Men min svamp hamnade i stekpannan tillsammans med kungschampinjonen och en stor härlig aspsopp och det blev en riktigt god svampstuvning som spetsades med lite grädde. Fast foten tog jag bort och lade på tork, av den kan man göra ett gott svamppulver att krydda bl.a. såser med.

Hur länge kan man då spara en torkad stolt fjällskivling? Enligt den store svampkännaren Nils Suber som jag lyssnade på en gång i min svampungdom, runt 1980, så hade han då ganska nyligen ätit torkad stolt fjällskivling från 1939 och den var lika god som nyplockad. Fast det är en helt annan historia...

2007-07-29 Text och bilder: Magnus Källberg och Lennart Gidholm