November 2012
Svampklubbens logo
Notisregister  
Aktuell notis
STARTSIDAN

En höstbetraktelse

När dagarna blir kännbart korta och oktober börjar nosa på november är det som mest fridfullt att plocka svamp. Stressen och jagandet från kantarellskördandet är över, och det brukar heller inte vara speciellt svårt att hitta något att plocka - åtminstone inte en bra svamphöst. Om vi haft en bra svamphöst i år har jag svårt att säga något om. Det har inte blivit så många rundor i skogen, barnen och arbetet och vardagen tar sin tid och aldrig får man den igen. Men från cykeln har jag varje morgon och eftermiddag kunnat se hur gräsmattesvamparna fått en andra blomning, så att säga. Fjällig bläcksvamp skulle jag kunnat plocka korgvis, och under lärkarna längs lasarettsbacken har de undertill saffransgula lärksopparna växt i täta klungor.

Från cykeln på väg till och från arbetet ser jag årstiderna passera, jag har hållpunkter för varje skiftning. Det är fläderbuskarna, äppelträden, vattnet i ån som byter färg och djup, nässlorna, svamparna, det är näktergalen i slånbärssnåret och blomsterprakten i trädgårdsföreningen - alla har sin högtid under året. När bistra vitvintern kommer och det biter i fingrar och ansikte och öron håller jag koll på rönnbärsbuskarna, flockar med sidensvansar är något av det finaste jag vet.

Men än är det inte vinter, som väl är. De tunga och trötta löven hängde från träden i slösande rödgulorange färgprakt när jag och fyraåringen tog vår sista svamppromenad för året. Kakor och saft hade vi givetvis med oss, och dessutom en påse med hennes frisörklippta hår som fåglarna skulle få att bygga bon av. Vi pratade som vanligt om vad vi såg runt omkring oss: blixtmärkta tallar, nötväckor och tordyvlar och vad vi än kom nära. Hon bubblade och jag lyssnade, samtidigt som jag försökte se mig omkring efter något att lägga i korgen.

Årets sista trattkantareller?

Årets sista trattisar?

Saften drack vi på bergknallen som är Vallaskogens och kanske Linköpings högsta punkt: Peak Valla. Vi gick cykelstigen upp, den där mountainbikecyklister utmanar både sig själva och ödet genom och över branta och steniga backar och stup; den slingrar vådligt som en serpentin kring stans kala hjässa. De solblonda hårtussarna satte vi i den finaste tallen vi kunde hitta däruppe, när våren kommer värmer håret såväl fågelungar som stolta, ruvande fågelföräldrar och det känns trösterikt. Jag passade på att se över innehållet i svampkorgen och var i huvudsak nöjd. Några streckmusseroner blev det inte alls i år, och det är en liten sorg. Men ganska många blåmusseroner hade vi plockat, dessutom en handfull trattkantareller, ett par riktigt fina och ovanligt sena tallblodriskor och som bonus senhöstsvamparnas senhöstsvamp: den gulslemmiga frostvaxingen, som blir så knaprig och god hårt stekt i smör.

När kakorna var slut strosade vi vidare, hennes hand i min, och hösten gick vidare mot vintern. Alla årstider har sin charm, men vinterns charm blir svårare att förstå sig på för varje år som går. Snart kommer våren igen, får vi trösta oss med, och jag ser redan fram mot den jordhög längs cykelvägen till jobbet där jag brukar se årets första tussilago. Då går vi ut i skogen igen och vi tar med lillasyster också, och vi plockar händerna fulla av vårblommor och tänker på allt vi kommer att hinna med innan det blir dags för årets sista svamprunda igen.

 2012-10-24 Peter Jägerbro (text ) och Magnus Källberg (bild).

Peter Jägerbro skriver om bland annat svamp på allemansratter.taffel.se och skriver även för svampklubben. Om du vill kontakta Peter kan du mejla till


Sidan uppdaterad 2012-10-31 av
Magnus Källberg.