|
![]() |
Aktuell notis STARTSIDAN |
Det torra väderläget, som nu varat alldeles för länge, gör det inte lätt att hitta svampar, t.o.m. tickorna lyser med sin frånvaro. Man får hålla till godo med det lilla som man kan hitta. Fast på vårmusseronutflykten söndagen 28 maj hittade vi mycket mer svamp än man hade kunnat ana.
En granlåga med en mängd intorkade violtickor
En av de få svampar jag observerade på min senaste tur i skogen var den lätt igenkända violtickan, Trichaptum abietinum. Den var visserligen knastrande torr, men ändå lätt att känna igen på grund av sina violetta, senare brunaktiga, porer och håriga översida. Violtickan är en av de första svamparna som angriper fallna granar. Den orsakar vitröta, dvs. den bryter ned ligninet i veden och lämnar den vita cellulosan kvar. Violtickan har vi även kort presenterat tidigare i en notis från en utflykt i Sturefors motionsspår våren 2104. Bilderna från den utflykten visade på fräschare fruktkroppar och att violtickan ibland är nästan helt resupinat, dvs. växer tryckt till underlaget utan utskjutande hattar.
I samma släkte som violtickan finns även två ovanliga arter, violmussling och violtagging, som i nästan allt är mycket lika violtickan. Men de har som framgår av namnen annat utseende på undersidan där sporerna bildas, antingen skivor eller taggar. Musslingen är nordlig och taggingen växer mest på tall. Bilder på de här två arterna kan man hitta exempelvis på Artportalen.
Violtickan är lätt att känna igen på de violetta porerna
En helt annan svamp som alltid fascinerar är bombmurklan, som vi skrivit om i några tidigare notiser, se t.ex. aprilnotisen 2007. Under våren har jag observerat ett exemplar i kanten av Ullstämmaskogens naturreservat, bara några decimeter från Östgötaleden. Några bilder från olika datum får avsluta notisen.
Bombmurklan 19 mars |
9 maj |
27 maj |
Nu hoppas jag som vanligt på en riktigt regnig sommar och höst så att det äntligen kan bli en fin svampsäsong. Tre dåliga år i rad ska väl ändå inte följas av ett fjärde...
2017-05-28 Text och bilder: Magnus Källberg